Herregud vad trött jag är ! helt slut efter en hyfsat lugn måndag, skoldagen har bestått av att vänta vänta vänta och vänta.. kom inte hem förens klockan var halv sex kvart i sex nån gång, så nu är det marsch pankaka i säng. orkar endå inte vara uppe.
Sagan om den tjocka pannkakan
Det var en gång en mor, som hade sju barn, som alla var lika hungriga. Då tog hon mjöl, mjölk, socker, smör, ett ägg och litet salt, och så vispade hon till en pannkaka. Smeten hällde hon i en rund pannkakslagg, som hon ställde på spiseln. Där låg pannkakan och pöste och svällde och luktade så gott. Alla barnen stod omkring och väntade på att den skulle bli bakad, och gamle morfar var också med förstås.
- Mor, får jag litet pannkaka, bad ett av barnen.
- Snälla mor, bad det andra.
- Snälla, rara mor, sa det tredje.
- Snälla, rara, kära mor, sa det fjärde.
- Snälla, rara, kära, goda mor, sa det femte.
- Snälla, rara, kära, goda, söta mor, sa det sjätte.
- Snälla, rara, kära, goda, söta, gulle mor, sa det sjunde.
Alla bad, den ena vackrare än den andra, alla var så hungriga, och alla var de så snälla.
- Lugna er litet nu, sa mor, så ska ni få, när den blir färdig! Men när pannkakan förstod att de tänkte äta upp henne så ville hon alls inte vara med om det. Ett tu tre hoppade hon ur pannan och med på golvet och så rullade hon, hopplala, hopplala genom dörren och ut på vägen.
- Ta fatt den! Ta fatt den! skrek mor, och sprang med sleven i ena handen och pannkakslaggen i högsta hugg i den andra. Efter kom alla sju barnen i en lång rad och sist gamle morfar. Men pannkakan rullade, hopplala, hopplala ut i vida världen.
Vid vägen satt en liten katt.
- Miau,miau sa katten. Vänta litet, goda tjocka pannkaka och låt mig få äta upp dig. Skulle jag låta dig, Kisse-misse, äta upp mig? sa pannkakan. Jag har redan sprungit från mor och morfar och sju skrikhalsar, jag kan allt springa från dig med, Kisse-misse. Och så rullade pankakan, hopplala, hopplala, ut i vida världen.
Bäst det var mötte hon en tupp.
- Kukeliku! Goda, tjocka pannkaka, rulla inte så fort, utan stanna och låt mig få äta upp dig! ropade tuppen. - Skulle jag låta dig, Tuppe-nuppe, äta upp mig! Jag har redan sprungit från mor och morfar och sju skrikhalsar och Kisse-misse, jag kan nog springa från dig med, Tuppe-nuppe, sa pannkakan och så rullade hon, hopplala, hopplala, ut i vida världen.
Då mötte hon en ko. - Muu, muu, goda tjocka pannkaka, rulla inte så fort, utan stanna och låt mig få äta upp dig! ropade kon. - Skulle jag låta dig äta upp mig, Kosse-mosse! Jag har redan sprungit från mor och morfar och sju skrikhalsar, Kisse-misse ochTuppe-nuppe, jag kan allt springa från dig med, Kosse-mosse, sa pannkakan, och så rullade hon, hopplala, hopplala, ut i vida världen.
Sen mötte hon en gås. - Gack, gack! Goda tjocka pannkaka, rulla inte så fort, låt mig få äta upp dig, bad gåsen. - Skulle jag låta dig äta upp mig Gåra-måsa! Jag har redan sprungit från mor och morfar och sju skrikhalsar, Kisse-misse, Tuppe-nuppe, och Kosse-mosse, jag kan allt springa från dig med, Gåsa-måsa, sa pannkakan, och så rullade hon, hopplala, hopplala, ännu längre ut i vida världen.
Nu kom två små barn gående på vägen. - Goda, tjocka pannkaka, ropade de, stanna och låt oss få äta upp dig! Vi är så hungriga, vi har inte fått en bit mat på hela dagen! - Skulle jag låta er få äta upp mig, Småtting-åttingar! sa pannkakan. Jag har redan sprungit från mor och morfar och sju skrikhalsar, Kisse-misse, Tuppe-nuppe, Kosse-mosse och Gåsa.måsa, jag kan allt springa från er också, Småtting-åttingar! sa hon, och så rullade hon, hopplala, hopplala, ännu längre ut i vida världen.
Så mötte hon en gris. - Uff, uff! goda tjocka pannkaka, rulla inte så fort utan låt mig få äta upp dig, bad grisen. - Skulle jag låta dig äta upp mig, Nasse-grise-lasse! Jag har redan sprungit från mor och morfar och sju skrikhalsar, Kisse-misse, Tuppe-nuppe, Kosse-mosse, Gåsa-måsa, och två Småtting-åttingar, jag kan allt springa från dig med, Nasse-grise-lasse. Och så fortsatte hon att rulla, hopplala, hopplala, ännu längre ut i vida världen.
Rätt som det var kom pannkakan till en bäck, och nu visste hon inte, hur hon skulle bära sig åt för att komma över. Hon rullade utmed bäcken för att finna en bro, men hon hittade ingen. Grisen han upp henne och steg modigt ut i vattnet. Han flöt på fläsket, han. - Uff, uff, goda, tjocka pannkaka, ska jag bära dig över? frågade han. - Ack ja, gör det, bad pannkakan. - Sätt dig på mitt tryne då, sa grisen. Och så satte sig pannkakan på grisens tryne. Men knappt hade hon kommit dit, förrän grisen tog pannkakan i ett nafs i munnen och slök henne - men bara halva. Den andra halvan gjorde ett hopp och räddade sig till marken, och så rullade hon, hopplala, hopplala, vidare ut i världen. Men grisen gick och bökade och letade efter sin halva pannkaka, och där gick han och bökade, tills han blev så mager, att han dog. Sedan den tiden går alla grisar och bökar i jorden. Och nu vet ni varför.